Gå till 
startsida Gå till 
startsida

Corpsii grundande och unga år

Födelsen
Året var 1956, platsen Korsgatan 4B i centrala Lund. På ovanvåningen av Paulina Dahlbergs enplanshus satt en grupp studenter i trevligt samkväm: hrr Lennart Lyngå, Åke Svenstam, Uffe Norsell och Lasse Anderbjörk. Hr Lyngå (sedermera orkesterns medlem #1) hade sedan sommarens eskapader brottats med en djup filosofisk fråga: hur kunde det komma sig att en kulturell metropol som Lund saknade en studentorkester? Just denna afton, måhända inspirerad av sin musikaliskt besläktade bostadsadress, måhända av en mecenatisk musikalisk välvilja gentemot stadens invånare eller måhända av enklare influenser som vin, kvinnor och efterslag, dryftade hr Lyngå sig till att framföra samma undran till sina kamrater. Dessa tog genast till sig idén om att grunda en studentorkester. Så sagt, så gjort.

Ett problem dök dock snabbt upp: borde man inte ha något att spela på? Företrädelsevis instrument, men andra orkestrar hade redan vid den tiden bevisat att detta inte var ett absolut krav, särskilt inte med tanke på att detta skulle bli en student-orkester. Men nu ville man ju bli en hornorkester. Alltså begav man sig till Dronningens by och köpte där in en trumpet, två althorn, en tenor och en bas. Alla bättre begagnade, införskaffade för den facila summan av 85 kroner.

Orkestern började bygga upp sin musikaliska kompetens och lämnade snart det vid det laget olämpligt benämnda kvarteret "Lugnet" för den måhända mer lämpligt betitlade stadsdelen "Nöden". Här fanns vid denna tid en av stadens privata nattklubbar, Fyrkanten, som blev orkesterns första hem. Två ytterligare medlemmar hade nu anslutit sig, Lennart Malmberg och Bengt Westerberg. Man började repa såväl musikstycken som mod inför alla kulturarbetares stora dröm och oro: att framträda inför publik.

Flera frågor uppstod dock. För det första: vad skulle man spela? Repertoaren blev enkel, men effektiv. Bland höjdpunkterna fanns den klassiska marschen Anchor´s Away (Bleckhornen är ju en av ytterst få, om inte den enda, studentorkester som faktisk kan spela marsch) och den då relativt nybakade "Härjarevisan" från spexet Djingis Kahn. För det andra: vilket namn skulle man spela under? Ett antal förslag lades fram, diskuterades och förkastades innan man kom fram till AcademiMusicCorpset Bleckhornen, i vardagstal enkelt kallat Corpset.

Orkesterns första spelning blev efter vissa om och men kopplad till Stora Lusse, en dåtida festlighet som inföll vart tredje år. En spänd studentorkester förberedde sig intensivt inför det första publika tontagandet, men glömde nästan en viktig detalj: uniformer! Ett snabbt beslut togs att dessa skulle vara enkla nattskjortor (passande för högtiden om än inte för säsongen), med påbroderad G-klav, för att särskilja musikanterna från andra möjliga stjärngossar.

På kvällen den 12/12 1956 avfyrade så Bleckhornen sin första spelning på Akademiska Föreningen. Orkestern fortsatte med att leda den nattliga marsch genom staden som var en del av evenemanget, något som liksom AF-spelningen skulle komma att upprepas ofta ända in i nutiden.

Barnsjukdomar
Medan orkestern mognade och växte i både numerär och i musikaliskt spann uppstod stridigheter om både det ena och det andra.

Först kom stämmostriden, då vissa avantgardistiska element ansåg att man skulle överge den unisona spelstil som dittills rått i orkestern och istället börja spela i stämmor. Majoriteten av medlemmarna ansåg att man följa kutymen i branschen och faktiskt spela flerstämmigt, ett beslut som möjliggjort orkesterns nuvarande musikaliska utsvävningar.

Uniformering var ett ständigt besvär under de tidiga åren. Ett tappert försök att inköpa begagnade danska brevbäraruniformer omintetgjordes bestämt av byråkrater i dito land. Istället föll valet på flottans tropikuniform, till vardags benämnd bussarong, som sedermera blev Corpsets standarduniform. Den klarvita, änglalika nyans detta klädesplagg innehar som nytt speglar dock inte nödvändigtvis karaktären hos bäraren av detsamma, inte minst då såväl plagg som bärare tenderar att bli något medtagna, för att inte säga solkiga, efter tillräckligt lång tid i föreningen.

Den röd- och vitprickiga kombo som blivit särskilt omhuldad etablerades även den vid denna tid, till viss del av ren slump. Inför Stockholmskarnevalen 1961 uppstod brist på ett av de dittills bärande elementen i uniformeringen, nämligen de blå- och vitprickiga kravatterna. I en kombination av panik, kreativ förstörelse, stundens infall och närmast profetiskt förutseende (då ju rött med vita prickar, till skillnad från sin blånyanserade kusin, skulle visa sig oerhört populärt i designerkretsar) inhandlade #10 Karl-Henning Fredlund en rulle tyg i nämnda nyans som över en natt förvandlades till halsdukar åt en hel orkester.

Men det var på den musikaliska fronten det gnisslade mest, inte bara bokstavligt utan även bildligt. Vilken musikalisk art skulle Corpset spela i? Jönsigt eller bayerskt? I typisk Bleckhornsanda blev svaret: både och. Och på samma väg har det fortsatt sen dess, med otaliga kombinationer av högt och lågt, gärna i svårkompatibla musikgenrer och taktarter. Nästa dispyt gällde vem som skulle spela dessa allt mer avancerade tongångar. Klarinetter hade under oklara omständigheter kommit in i orkestern efter ett par år, men 1963 beslöt dåvarande styrelse att ta ett drastiskt beslut och införa saxofoner. "Skandal!" skanderade en falang i orkestern, utlös strejk inför en vårkonsert och bildade sedan andra orkestrar, utan träblåsinslag. (En av dessa, Messingorkestern En Tolva Skåne, utvecklades sedermera till ett av landets främsta storband, Tolvan Big Band, då ironiskt nog med en ypperlig saxofon-sektion.) I Bleckhornen blev dock både klarinett- och saxsektionerna etablerade och bärande avdelningar.

Framgång redan i ungdomen
Det dröjde inte länge förrän Bleckhornen gjorde avtryck på den lundensiska student- och musikhistorien. Redan halvannat år efter grundandet deltog man i 1958 års karneval, då man redan på detta tidiga stadium nådde en delad förstaplats i orkestertävlingen. Corpset har sedan dess varit en given del i karneval och har ofta uppnått mer odelade vinster.

Ett par år senare var det dags att introducera ännu en numera fast händelse i Bleckhornskalendern, nämligen vårkoncerten, som avhålls 1 maj varje år på Tegnérsplatsen mitt i Lundagård. Denna koncert infördes 1961 delvis som en kupp mot studentsångarna som sedan länge försökt lägga beslag på allt vackert vårväder för egen räkning. Dylika konflikter är dock sedan årtionden tillbaka lösta, och nu råder likvärdig konkurrens om lundabornas musikaliska uppmärksamhet

Året därpå, dvs. 1962, släppte Bleckhornen sin första, och hittills största kommersiella hit, den i studentorkestersammanhang ohotade storsäljaren "Patricia". Bakgrunden till framgången var radioprogrammet "20 i topp" där lyssnarna fick skicka in röster till programmet. Corpset insåg snabbt potentialen i det lyckliga sammanträffande att släppandet av nämnda skiva sammanföll inte endast med omröstningen i nämnda program, utan även med Lundakarnevalen 1962. Snart kunde man se Bleckhorn som ivrigt hjälpte firande karnevalister att fylla i röstsedlar. 2200 st fick man ihop, tillräckligt för att hamna i toppen! Om nu inte byråkratin satt käppar i hjulet och rösterna förklarades ogiltiga. Vann gjorde istället Sven-Ingvars med bara lite mer än hälften så många röster. De stora debatterna efter detta debacle ledde delvis till att programmet lades ned, och delvis till att "Patricia" sålde i närmast populärmusikaktiga volymer, samt att Bleckhornen blev riksbekanta. Enbart fördelar, med andra ord.

Med dylik vind i seglen och våren redan uppfylld av musikaliska aktiviteter kände orkestern snart ett sug efter händelser även på höstkanten eller varför inte vinterditon? Och varför inte lägga nånting inomhus, det är ju så kallt ute? Och varför inte sitta ner när man nu är inomhus, det blir mycket kortare väg till golvet? Och varför inte klä upp sig lite extra, nu när man inte behövde ha elementtåliga överdrag? Tankarna och planerna tog sakta form och i slutet av november 1964 hölls den första julkoncerten, Fjång. (Den döptes efter den spelstil som alltsedan starten varit ett ledord för föreningen: styrka, attack, uthållighet.) En ny omistlig händelse hade tillfogats den lundensiska kulturkalendern och varje år sedan dess har Corpset lyst upp vintermörkret med både seriös och mindre seriös musik, dans och sång.

Mycket har hänt i Corpset sedan dess och många medlemmar har passerat igenom föreningen, men ännu nästan 60 år efter grundandet flödar föreningen av spel- och dansglädje, humor och finlir och är Lunds äldsta och bästa studentorkester.

9 December Julkoncert
AF Borgen

Bleckhornen är en av Akademiska föreningen erkänd studentförening